Jag har ett ställe i skogen som jag brukar gå till. Det är i sluttningen av ett berg, en rinnande bäck och svajande tallar. Jag försvinner när jag är där, blir helt planlös.

Vaknar tusen gånger per natt av trädet utanför. Är det nu Moder Jord kommer schasa vinden på björken så hårt att den faller in genom fönstret och tar mig tillbaka?

När det är stilla ute sjunger fåglarna godnatt-visor för mig. Jag vaknar av dom också, men låter ögonlocken ligga stillsamt orörliga ändå. Bakom dom ser jag det gröna, lugnet.

Vart är orakelboken när jag mest behöver den.

Inser när jag går på stigen att det är detta jag vill leva för, må det slå rot i mig. Jag vill ju leva, tillsammans med er. En skata hoppar framför mig på stigen, slår ut vingarna och intar himlen.