Hej -,

Hon frågar om mina drömmar. Alltså mina surrelastiska, verkliga, känsliga drömmar. När jag berättar, utan att titta på henne, om fågelhus och portar så känns det skamfullt. När jag sedan nämner slutet på drömmen, mordet, så ser jag hur hon antecknar det i hjärnan. För henne sågs det som en puzzelbit, för mig är det självklart.

Nej, inga mardrömmar, säger jag. Eller, att jag inte ser mina mardrömmar som mardrömmar. Verkligheten är bra mycket mer mardröm.