Jag kommer alltid tillbaka hit, när jag skäms för mina känslor för mycket. Skäms för min situation, min person, mina tankar.

Jag är en analyserande person, trots det en fullständig förvirrad person. På bussen idag såg jag bevakande föräldrar men om dom bara hade tagit sig tiden att känna och se hade dom märkt att den alkoholiserade personen bara sökte sällskap. Vi pratade om vantar.

För någon vecka sedan när jag stod utanför på gården och målade gick ett gråtandes barn på vägen. Jag frågade vad som hänt, om han hade gjort illa sig. Han gömde sig bakom en lyktstolpe men jag såg honom. Jag såg honom och följde honom till sin dörr.

Med huvudet böjt gör jag allt för att inte synas, men trots det ser jag. Vem ser mig?