Eftersom att jag alltid är den som är hemma, alltid är den som är vaken, alltid är den som finns.

Om livet går ut på att anpassa sig efter andra är det nåt jag bemästrar. Jag klarar mig utan att bli frågad hur jag mår, hjälper hellre andra än mig själv. Typiskt att det är just en persons uppmärksamhet jag önskar jag kunde få. Fast det var ju inte länge sedan: 'jag vill bara höra hur du mår.'

Är just nu så rädd att det inte handlar om mig. Att mitt liv inte handlar om mig. Jag ältar mig själv dag ut och dag in, men jag betyder nog inget för andra. Mer än att jag alltid finns här. Vilket ju är skitfint! Jag vill ju att folk ska känna att jag finns för dom.