Jag har trollbundit många i mina dar. Släpat er med ner i avgrunden. Dränkt er med mitt hjärtas svarta sörja, mina ögons ändlösa djup. Svarta små hål och en suddig kontur.

Jag är maran som förvirrar dig mellan trädens armé, mina liksinnade. Viskar ditt namn när vinden skär mot din kind. Kom lite närmare så ska jag bli din.

Slugt skuggar jag dig tills attacken skall ske. Om du hade vetat vad du gett dig in på när du lockades av min mörka aura. Men det är inte så att jag vill skriva 'ond' i min panna. Du borde förstått när du hörde mitt ryt, sådana som jag lägger bara hjärtan i bryt.