Jag vet. Jag ser.

Dina ögon är glansiga och kollar rakt in i mina. Jag kollar bort, försöker inte avläsa vad dom indirekt säger. En känsla tar form i mig, jag vet att det är vad dina ögon just förmedlat till mig, men jag klarar inte att se att du ser att jag ser. Att jag vet men inte gör något. Jag Kan inte göra något.

Helvete. Hur ska du någonsin kunna förlåt mig?

Får höra hur du går vidare, hur du omfamnar ett nytt liv. Blir introducerad till ett familjeförhållande, får kärlek, blir behövd. Det mod jag lärde känna ägnas åt att hjälpa andra, dom ögon jag drunknade i lär någon annan att förstå. Den klokhet jag saknar, förgyller någon annans liv. Det tomrum du lämnat hos mig, för att göra någon annan lycklig.

Det jag minns; dina glansiga ögons blick etsade i mitt minne. Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig?