Vid den här tidpunkten varje år känner jag ilska över att det fortfarande finns människor som uppmuntrar att bara känna och visa sina glada känslor.

För 5 år sedan slog min depression ut ordentligt, sedan dess har jag känt mycket, jag fyllde 23 ångestfyllda år alldeles nyss, hade en nervös spelning samma dag trots rädslan för människor, trots det uppbyggda hatet mot att spela musik inför folk. Står just nu gråtandes och tittar hur grannens 4 medhjälpare sågar ner ett träd. Gren för gren.

I morse såg jag min mormor ta sina sista andetag.