Släpar stegen hem efter jobbet, endast tänkande på hur jag ska göra musik och slippa annat. Hur mina bluesar ska ge dig känslorna du själv aldrig vågat erkänna. Tänker oftare på misären än på glädjen. Känner mig som 17 med drömmarna men inser att som 23åring är det inte bara en dröm, det är ett val.

Kommer sitta som 47åring och undra varför i helvete jag slösade bort mitt liv på att vara glad och nöjd*. När jag kunde krossa mig själv vid varje låt jag framförde om hur livet inte var menat för mig.

*jag kommer aldrig vara glad och nöjd. Så vad gnäller jag i?