Jag måste skriva det här brevet till dig. 

Jag sitter ibland och gissar vad du gör, vad du tänker och vad du vill säga till mig. På många sätt tror jag det blir lättare om du försöker förklara. 

Just nu är min period i livet att jag håller mig borta från folk, svarar knappt och om jag svarar så säger jag att jag är disträ och nog inte kommer vara mer tillgänglig än så. Tanken av att jag är i en uppsjö av människor är så missvisande. Den ensamhet jag känner. Den rädslan för att alla människor jag kommer nära lämnar mig, flyttar, sårar mig eller tar livet av sig. Jag kan inte dra ord ur dig längre, jag försöker få någon som helst motivation att våga Vara. Anonymiserar mig från alla platser. Man har tur om man får ett ord ur mig, ibland säger jag hej tillbaka. 

Jag kan inte dra ord ur dig, men jag lyssnar. Jag är ledsen om jag fått dig att tro att jag har massa annat för mig, när jag i själva verket bara försöker acceptera min ensamhet.

Jag är ledsen,
H