Jag vet att det är en dålig sak att jag väntar på er. Kollar läget hur du mår, du säger att du inte orkar prata med mig. Än. Det vill säga: du låter mig hänga tills du känner för det. Som om du någon gång ens gjort en antydan på att försöka se till mig.

Men jag vet ju. Att om inte jag håller kontakten kan det sluta med att jag måste söka på andra ställen. Bland vänner, familj och gravplatser. Det kommer alltid finnas i mitt bakhuvud.