Min samtalskontakt satt mest tyst. Jag kände mig så obekväm, som att jag kommit på fel tid, fel dag. Faktum var att det var en annan dag än jag brukar. När jag kom var det många på mottagningen som leende passerade ut genom dörren, påväg hemåt, anfallna av snöflingorna.
När det är mörkt utanför fönstret så syns bara en reflektion av rummet när jag tittar ut. Och vi satt där, tysta när samtal fick rum. Men som av ett under knäckte jag en mur jag haft inom mig, min samtalskontakts ögon lyste upp - dom sa, jag är glad för din skull.