Kanske känner jag mig lugn. 

En främmande känsla när en är ett barn av mörker, ett resultat av ständig ångest, ett levande bevis på känslohysteri. 

Men även en depressionsvan vet att lugn kan betyda att en givit upp. Noll energi. Noll vilja. 

Men det är inte så nu. 

Det är: jag har ringt tusen samtal för att tala med tusen läkare. Det är att vänta in resultat, vänta in kunskap och förståelse för mig själv. 

Och just nu känner jag mig lugn. 

För vem vet hur jag kommer känna när jag vet.