Så jag minns hur han sa att han cyklade ner för den brantaste vägen. Fortare för varje kväll. Sedan släppa styret. Sist; blunda och släppa styret medan han for så jäkla snabbt ner för den bränta jävla vägen och Har du ingen vett i skallen?! frågade jag. 

Nu är jag gammal nog att fatta. Deprimerad nog att förstå. Min hjärna fantiserar om att köra ner för vägen, låter bilen styra sig själv lite. Det är fan inte äventyrslyst, det är olusten att bry sig.