Tro

------

Jag minns den dagen då det slog ut. Jag satt med bergen runt mig, det var en sommardag. Vid så många tillfällen jag trevat runt utan kontakt, men idag viskade vinden om en man. Han kommer, han kommer, sjöngs det. Jag gick in i mitt tillfälliga hem.

Det sticker och puttrar när du talar till mig. Det är obehagligt. Det är obehagligt hur blodet fryser till is och förstelnar mina rörelser. Hur lungorna utvidgas i en explosion av syre. Jag måste andas. Sakta vankar jag fram och tillbaka, tittar med jämna mellanrum på klockan. Minutvisaren förflyttas inte snabbt, om den någonsin gjort. På spisen puttrar en kastrull med potatis och en gryta med kött, vad nu det har med saken att göra. Kanske ljudet av kokande vatten och doften av kokat kött gör situationen bisarr. Är det meningen att jag ska smälta nu? Jag slänger en blick mot fönstret då en skugga dansar på väggen.

Om solen står tillräckligt lågt och träden vajas av vinden, då har jag sällskap på mina väggar. Då kan vi dansa tillsammans, trots att skuggorna är fullt verkliga och jag inte är det med försöker svänga fötterna i en tvist och ta tag i kvistarnas händer, kan ni fånga mig? När mattorna ligger i hög vet jag att jag gjort mitt bästa. Känslan av att alltid lägga saker på hög. I en piruett, abrupt avbruten, fryser jag till.

Det knackar på dörren.